Flickan som lekte med elden och Luftslottet som sprängdes av Stieg LarssonKönsdiskriminering, stigmatisering och samhällets ignorans - Det är de grundläggande teman som genomsyrar Stieg Larssons Millennium. Larsson visar att det faktiskt finns en möjlighet för en framgångsrik svensk författare att väcka ett internationellt intresse. Kanske för att böckerna skiljer sig från mängden både vad gäller skapandet av unika karaktärer och frånvaron av svenska klichéer. Både Blomkvist och Salander är mycket levande rollkaraktärer där inte ett enda stereotypiskt drag kan särskådas. Tvärtom så bidrar den enes skrupelfrihet och den andres beslutsamhet till en närmast beroendeframkallande läsning. Fascinationen av dessa personligheter och deras jakt på bestraffning av människor på fel sida om den moraliska lagen, för att därmed påverka samhället i rätt riktning, tilltar i takt med läsningen. Som Lisbeth uttrycker sig: ”Det finns inga oskyldiga. Däremot finns det olika grader av ansvar” (s. 407).
I
Flickan som lekte med elden så korsar den högst privata Lisbeth Salander åter Mikael Blomkvists väg när hon blir efterlyst för mord. Blomkvist, som är övertygad om att hennes moral skulle hindra henne från att begå mord utan anledning, bestämmer sig för att starta en egen utredning för att rentvå henne. Handlingen är trots aktuella teman som sexhandel, fördomar och diskriminering ibland lite forcerad och den parallella kriminalutredningen, som i och för sig är nödvändig för att ge en grundläggande bild av Lisabeth Salander, hotar att ta för mycket utrymme.
Stieg Larsson lyckas styra upp det mesta på ett bra och trovärdigt sätt och behåller intresset hos läsaren så länge Salander är i fokus. Paolo Robertos plötsliga uppdykande i boken känns däremot aningen egendomligt, men Larssons beskrivning av honom som testosteronstinn machohjälte med gott hjärta bidrar till en intressant läsning, där läsaren kan ägna sig åt att identifiera rollkaraktären med det intryck media har frambringat. Däremot finns det bara en hjälte och det är ingen annan än Lisbeth Salander.
Luftslottet som sprängdes bjuder på en fortsatt underhållning i form av en redogörelse över tidigare frågetecken och luckor. Stieg Larsson städar upp och knyter elegant ihop säcken på ett beundransvärt sätt vilket också verkar vara huvudsyftet med uppföljaren. Rättegången är fullkomligt lysande där läsaren verkligen får inblick i de olika karaktärsdrag som personerna besitter, och kan vältra sig i Lisbeth Salanders hämndlystnad och slutliga chans till upprättelse.
Att det fokuseras onödigt mycket på beskrivningar av ovidkommande detaljer framkommer tydligt i böckerna men trots några till synes överflödiga sidor så bidrar det faktiskt till läsarens förmåga till inlevelse. En roman som endast behandlar det fokus den är avsedd för blir lätt tråkig och förutsägbar eftersom författaren då inte lyfter in annat än nödvändig information och läsaren kan gissa sig till upplösningen. Någonting annat som är anmärkningsvärt är dialogen som inte alltid framstår som spontan och naturlig och följdaktligen emellanåt har svårt att leva upp till nivån som resten av texten befinner sig på.
Stieg Larssons syn på samhället ger utrymme för en större reflexion vad gäller allt från den generella diskrimineringen mot kvinnor, vilket är återkommande, till okunskapen och trångsyntheten som detta beror på. Det finns ett stort gapande hål i den svenska moralen som sträcker sig från civila medborgare till lagar, oskrivna regler och befattningar inom rättsväsendet där man tillåts döma och stigmatisera utan vidare kunskap. Om man faller offer för denna avsaknad av moral hamnar man i en utsatt position där samhället lyser med sin frånvaro av resurser. Lisebeth Salander är ett bevis på just detta.
Den drivkraft och potential som ligger till grund för skapandet av Millennium-trilogin är inget annat än en sällan skådad begåvning, som tyvärr inte fick chansen att uppleva innebörden av sin kompetens, då han avled av en hjärtinfarkt år 2004. I begåvningen så visar sig mästaren.
Betyg 7/10