Mordmysterium med övernaturliga inslag

The restorer av Amanda Stevens

Arkeologen Amelia Gray spenderar sin tid med att renovera kyrkogårdar, vilket det finns en ovanlig förklaring till. Hon besitter en alldeles speciell förmåga som hon ärvt av sin far. Hon ser spöken. Enligt reglerna är det viktigt att undvika att avslöja hemligheten eftersom många spöken är djupt olyckliga och kan ta till desperata handlingar för att få sin vilja igenom. När så en död kropp hittas på en kyrkogård i Charleston blir Amelia motvilligt indragen. Genom att bidra med sin kunskap inom gravsymbolik försöker hon tillsammans med kriminalaren John Devlin lösa mysteriet. Problemet är att Devlin hemsöks av två spöken och till sin förskräckelse märker Amelia att ett av dem ser henne rakt i ögonen.

The Restorer är en välkommen roman i sin genre, en vacker spökhistoria som influerar istället för dominerar händelseförloppet. De paranormala inslagen skapar rysningar och mystik men riskerar aldrig att ta över. Stevens använder skildringar som stundtals påminner om viktoriansk litteratur, något som inte är en tillfällighet. Författaren Charlotte Brontë har onekligen varit en stor inspirationskälla och nämns flera gånger i texten. Det är tydligt att Stevens försöker införliva gotiska drag men trots ett relativt uttrycksfullt språk kommer hon inte i närheten av någon av de gotiska litteraturverken. Andra brister är den slarvigt utformade dialogen, karaktärernas tendenser att upprepa sig och Amelias alldeles för ambivalenta personlighet som dessutom ofta saknar förklarande omständigheter.

Attraktionen mellan Amelia och Devlin känns konstlad. Amelias känslor, upprepade i oändlighet, är inte övertygande eftersom de få tillfällen de träffas sällan sker på tu man hand. Chansen att utveckla äkta känslor är liten. Devlin har dessutom ett ignorant och distanserat förhållningssätt som överskuggar de eventuella karismatiska tilldragande personlighetsdragen. Det finns inga tecken på Devlins dragning till Amelia förutom Stevens antydningar. Det verkar handla mer om enbart fysisk attraktion, från båda sidor, än kärlek - vilket är synd för två så ensamma själar.

Författarens bedrift, å andra sidan, är mordmysteriet som är otäckt och inlevelsefullt beskrivet, speciellt när Amelias mod överstiger hennes intelligens och hon beger sig ut på farlig mark. Stevens har lyckats med huvudprotagonistens växlande mellan förebådande, fruktan och bedrövelse, men inte på bekostnad av en djärv personlighet. Det krävs någonting extra för att påverka den inte så lättskrämda Amelia och Stevens använder sig av en skoningslös mördare och en kuslig miljö. The Restorer är full av atmosfäriska beskrivningar av gåtfulla kyrkogårdar, spöklika gravstenar och mörka tunnlar.

Betyg 6/10

Detektivernas detektiv Sam Spade tar sig an det omtalade maltesefallet

The Maltese Falcon av Dashiell Hammett

Författaren Dashiell Hammett introducerade den hårdkokta detektivgenren för läsaren med sin roman The Maltese Falcon som utkom 1930. Begreppet noir infördes och har sedan dess inspirerat otaliga detektivromaner genom åren. Huvudkaraktären, detektiven Sam Spade, har med tveksam moral och egendomliga metoder blivit en ikon världen över och har förgäves efterliknats i flertalet noirinspirerade romaner. Originalet förblir, som så ofta, svåruppnåeligt.


Det figurerar karaktärer av olika slag i sammanhanget och den gemensamma nämnaren är en dold agenda. Det intressanta med Hammetts verk är hans förmåga att hålla läsaren på avstånd genom att enbart beskriva de känslor som uppstår på ytan. Hammett distanserar Spade från läsaren och de andra karaktärerna, varvid Spades sanna personlighet förblir ett mysterium. Det som framgår är de manipulativa tendenser med vilka han med framgång använder sig av. Det tar tid innan Spade vinner läsarens förtroende, om någonsin, med tanke på hans handlingar och besynnerliga moral. De andra karaktärerna är inte mycket bättre, speciellt inte den opålitliga Miss Wonderly som ständigt försöker manipulera sin omgivning.

De färgglada karaktärerna är mycket starka och skulle med dagens mått kunna liknas vid stereotypa. Ändå framstår de som både trovärdiga och intressanta. Det finns ett djup under Spades fasad som stundtals skymtar fram, exempelvis i närvaro av hans sekreterare, Miss Perine, som med sin genuinitet är enda kvinnan som vunnit hans respekt och för övrigt den enda kvinna som Hammett inte beskriver som myglande, svekfull eller objektifierad. The Maltese Falcon har så många vändningar att det är omöjligt att förutse någonting. För de som gillar noir-romaner som Raymond Chandlers The big sleep och The long goodbye är The Maltese Falcon ett måste, och som tidigare nämnt, originalet.

8/10

En härva av kriminalitet blandas med historiska hemligheter

Countdown av Iris Johansen

Efter att Jane MacGuire undkommit ett kidnappningsförsök inser hon att ingenting varit en tillfällighet. Någon är övertygad om att hon är i besittning av hemlig information och gör allt i sin makt för att erhålla den. Den enda som har möjlighet att hjälpa henne är en man som spelar i samma division av skrupelfrihet, Mark Trevor, en smugglare som korsat hennes väg några år tidigare. Men Trevors beskydd har dolda motiv och hon inser att läget är mer komplicerat än hon först antagit.

Det visar sig snart att situationen orsakats av Trevors konkurrensartade affärsverksamhet, där rivaler går hänsynslöst långt för att bevara sina intressen. Janes tidigare koppling till Trevor sätter hennes säkerhet på spel och hotar att förstöra Trevors affärer, vilka för närvarande rör hemligheter som inträffade under Herculaneums undergång år 79 e. Kr.

Johansens blandning av färgstarka karaktärer och äventyr tycks vara mer regel än undantag. och Countdown sällar sig onekligen till sina föregångare. Stundtals påminner Countdown om en lågbudget film där händelseförloppet är en aning ologiskt, romantiska relationer ljumma och actionscenerna konstlade. Det som slutligen blir avgörande för den inte alltför höga kvalitétsnivån är den onaturliga dialogen och de klumpiga formuleringarna. Det är uppenbart att Johansens ansträngning överskrider framgången.

Det historiska Herculaneums invånare, vars personligheter känns ytterst moderna i det tvåtusen år gamla samhället, känns föga trovärdiga. Det som Johansen däremot lyckats med är att låta sin kvinnliga protagonist behålla sin attityd och beslutsamhet, utan att bli okänslig. Trots en del bristfälliga sekvenser bjuder Countdown på flera oförutsedda vändningar och är stundtals underhållande.

Betyg 5,5/10

Spännande mysterium i sluten miljö med Agatha Christie-influenser

The Likeness av Tana French

Cassie Maddox har börjat återhämta sig från sin riskfyllda period som undercover-agent, en farlig tid i hennes liv och ett avslutat kapitel. När så en död kropp plötsligt hittas på landsbygden i närheten av ett gammalt hus blir hon ofrivilligt indragen i en utredning som känns obehagligt personlig. Gränsen mellan det förflutna och det nuvarande suddas ut. Den döda kvinnan och Cassie är identiska till utseendet och hennes namn är än mer skrämmande - Lexie Maddison, den falska identitet som Cassie använt sig av under sin tid undercover. Det egendomliga är att Lexie Maddison är påhittad. Eller?

För att ta reda på den döda kvinnans riktiga identitet tvingas Cassie än en gång förvandlas till Lexie Maddison, någonting hon svurit att aldrig upprepa. Den här gången är riskerna ofantligt stora eftersom hon spelar rollen av en främmande kvinnas tolkning av Lexie Maddison. Hon flyttar in i huset Lexie delat med sina närmaste vänner, alla betraktade som misstänkta, och minsta lilla misstag kan kosta henne livet.

Det faktum att den döda kvinnan och Cassie är identiskt lika är naturligtvis föga övertygande - de är inte tvillingar - men även om man är villig att acceptera detta så borde rösten, personligheten eller smärre ansiktsuttryck avslöja henne. Bortsett från det känns The Likeness överaskande trovärdig. Man får följa Cassie i förberedelserna inför uppdraget och hennes professionella, iskalla kontroll över sitt beteende i huset är imponerande. Sakta börjar betydelsefulla detaljer framträda och Cassie är fast besluten att lösa mysteriet innan hon lämnar huset.

The Likeness är en psykologisk thriller av Agatha Christie-typ där alla eller ingen är misstänkta och den pulshöjande stämningen sällan avtar. Läsaren är beredd på det mesta och håller andan vid smärre misstag från Cassies sida. Man förväntar sig hela tiden det värsta. Kanske just därför känns vistelsen i huset ibland anmärkningsvärt städad och det skulle med fördel kunnat inträffa fler obehagliga situationer i den något slumrande, filosofiska, nästan surrealistiska miljön. Karaktärerna är trovärdigt utformande och deras komplicerade, mycket reserverade personligheter väcker nyfikenhet. The Likeness påminner om Donna Tartts The Secret History med sin psykologiska karaktär, och håller en genomgående hög nivå. Det stundtals låga tempot belönar läsarens tålamod med överaskande vändningar. French visar sin yttersta kompetens med upplösningen som är både vacker och begåvat utförd, med stråk av övertygande melankoli.

Betyg 7,5/10

Opassande tonårskärlek

Hush, hush av Becca Fitzpatrick

Förbjuden kärlek har alltid varit ett tacksamt tema i skönlitteraturens värld. Ju mer komplicerad, desto mer fängslande. Det bör också finnas ett pris på karaktärernas villkorslösa kärlek. Hush, hush har således infriat förväntningarna hos sin unga målgrupp av läsare. Huvudkaraktären Nora slits mellan varma och förebådande känslor för den outgrundlige Patch. Patch slits mellan sin affektion för Nora och andra, dolda avsikter. Hush, hush kan betraktas som ett försök till en lightversion av Romeo och Julia - med paranormala inslag, vilket blivit mycket populärt bland unga läsare.

Problemet med Hush, hush är inte händelseförloppet - som stundtals bjuder på spänning och överaskningar - utan karaktärerna. Läsaren upplever världen genom karaktärernas ögon. För att kunna sympatisera med dem krävs en trovärdighet och någon form av kontinuitet inom ramen för vad som karaktäriserar bokens personligheter. Författaren har möjlighet att skapa oförutsägbara karaktärer men gör ett misstag när hon inte följer de specifika riktlinjer hon själv bestämt för sina respektive personligheter. Noras ologiska val känns därmed inte trovärdiga.

Patchs förmåga att plötsligt dyka upp på diverse ställen där Nora befinner sig känns olustigt. Hans ambivalenta beteende liknar i högsta grad en psykopats oberäkneliga mentalitet, men känns efter en stund underhållande - på ett opassande sätt. Man undrar hela tiden hur långt Noras tålamod ska sträcka sig och feministen i en håller tummarna för en konfrontation, men uppenbarligen är hon svagare än vad författaren ger intryck av. Den osäkerhet som karaktäriserar Nora placerar henne i underläge och den respektlösa attityd Patch besitter riskerar att skapa missnöje hos läsaren. Man väntar hela tiden på förklaringen till Patchs beteende, som tyvärr uteblir. Ett sådant beteende bör kunnas rättfärdigas på något sätt, eller åtminstone förklaras. Det värsta är Noras ständiga trånande efter Patch, trots en psykisk misshandel. Det känns ologiskt, konstlat och odynamiskt. Om detta var författarens avsikt är Hush, hush en succé. Den är dock troligtvis menad att vara av det seriösa slaget, vilket gör att den parodiartade undertonen känns som ett misslyckande. Om det funnits dynamik i relationen mellan Nora och Patch skulle den senares uppblåsta självförtroende och stalkertendenser med rätta kunna betraktas som humoristiska och framförallt mindre upprörande, vilket skulle vara fördelaktigt.

De klichéartade, endimensionella manliga karaktärer som gjorde intåg i samband med Stephenie Meyers debut är ett mysterium. Är unga, kvinnliga läsare trötta på dagens strävan efter jämställdhet? Kan den moderna ungdomslitteraturen fungera som en frizon - ett försök att betona de gamla, "trygga" könsrollerna? Författare är fria att framställa karaktärer hur de vill, men när de sistnämnda inte förses med djup lyckas de heller inte vara övertygande. Någon som däremot förstår den hårfina linje på vilken karaktärer måste balansera för att inte hamna i machofacket är Diana Gabaldon.

Hush, hush har jämförts med Twilight, något som känns onödigt eftersom de flesta av dagens paranormala romaner placerar sig i samma fack. Visst finns det ofrånkomliga paralleller, men Hush, hush saknar mycket av det som gjorde Twilight så framgångsrik. Dessutom har författaren förkastat den förlegade vampyrfranchisen och introducerat ett nytt koncept. Hush, hush har fått blandad kritik men bör betraktas som en bladvändare och inget försök till budskapsförmedling. Den är tillräckligt lättläst för att vara värd sin tid från pärm till pärm.

Betyg 4/10

Mysterium i gotisk anda med psykologisk karaktär

Rebecca av Daphne du Maurier

"Last night I dreamt I went to Manderley again". Så börjar en av 1900-talets omtalade klassiker om en ung, blyg och oerfaren kvinnlig protagonist som korsar den rika, omtalade Maxim de Winters väg under ett besök i Monaco. Efter en kort tids intensivt umgänge tackar hon ja till Maxims plötsliga frieri och introduceras till hans Manderley, trots det faktum att Maxims före detta hustru avlidit bara sex månader tidigare.


Mrs de Winter är en stillsam dagdrömmare i tjugoårsåldern som saknar både självförtroende och erfarenhet. Hennes föregångare, Rebecca, var raka motsatsen - häpnadsväckande vacker, social, intelligent och omtyckt - vilket väcker en del frågeställningar hos Mrs de Winter angående det nuvarande äktenskapet.

Rebecca börjar behagligt men eftersom tiden går börjar ett mysterium träda fram som sprickor i fasaden av lyckade middagar och tillställningar. Rebecca har jämförts med Jane Eyre, men bortsett från smärre likheter och ett gotiskt tema skiljer sig böckerna åt. Rebecca fokuserar i större utsträckning på psykologiska faktorer. Förutfattade meningar och svartsjuka dominerar och det vilar en genomgående, obehaglig stämning över Manderley. Mrs de Winters ständiga jämförelser med sin föregångare liknar besatthet och vid vissa tillfällen börjar läsaren ifrågasätta vilken karaktär som egentligen skildras i texten.

Daphne du Maurier håller en distans mellan Mrs de Winter och Maxim, vars frånvarande, hemlighetsfulla karaktär skapar en palpabel nervositet hos sin nya hustru. De ofrånkomliga situationer som avlöser varandra är olustiga, men tvingar samtidigt Mrs de Winter till den självsäkerhet hon saknar. Självklart ökar den kusliga stämningen för att slutligen bjuda på en och annan överaskning.

"It seemed incredible to me now that I had never understood. I wonder how
many people there were in the world who suffered, and continued to suffer,
because they could not break out from their own web of shyness and reserve,
and in their blindness and folly built up a great wall in front of them that
hid the truth."

Betyg 8,5/10

Talpiotgraven avslöjar fynd av religiös betydelse

The Jesus family tomb av Simcha Jacobovici, Charles Pellegrino och James Cameron

I samband med ombyggnationer i östra Talpiot, Jerusalem, avslöjades 1980 ett litet gravkapell från första århundradet. Ett team av experter sattes ihop som påbörjade en utgrävning av området. Det som direkt övertygade arkeologerna på plats om gravens ålder var fynden av nio ossuaries - små förvaringsboxar för de avlidnas benrester. Ossuaries användes bara under första århundradet och det gick därför med säkerhet att avgränsa den aktuella tidsperioden för fynden. Det var först vid upptäckten av en inskription på en alldeles speciell ossuary, 80-503, som arkeologerna insåg betydelsen av platsen. Den löd "Yeshua, bar Yosef" - Jesus, son av Josef.

Emellertid var ingen av arkeologerna beredda att avslöja sina fynd med anledning av vissa tveksamma detaljer angående de mystiska ossuarierna. Bland annat fanns inskriptionen "Mariamne e Mara" - Mariamne, också känd som mästare - en person vars namn borde vara omtalat om hon tillhört Jesus egen familj. Följaktligen förnekade man det som hade kunnat bli en av historiens mest betydelsefulla arkeologiska upptäckter och bedömde alltsammans som ett sammanträffande. Fynden ställdes i ett arkiv till journalisten Simcha Jacobovici, många år senare av ett sammanträffande, började gräva i mysteriet. Snart uppdagades att i ett bilingualt Jerusalem var Mariamne, enligt forskare, i själva verket den grekiska versionen av den bibliska "Maria Magdalena" och mysteriet blev för intressant för att ignorera.

Jacobovici stötte på andra problem som skapade tvivel angående ossauriernas tillförlitlighet. Kors fanns inristade på flera av dem, men korset anses inte ha införts som religiös symbol förrän på 300-talet, då den romerske kejsaren Constantine införde gudomliga element under enandet av en kristen religion. Constantine kallade de närmaste följeslagarna ebioniter - hebreiska för "de fattiga", eftersom de följde en mänsklig, ej gudomlig, Jesus samt judiska traditioner och därmed ansågs som kättare. Kristendomen, som den praktiseras idag, föddes genom avgränsning till den ursprungliga judisk-kristna läran, ebioniternas religion, och det redskap Jesus korsfästes på blev för alltid en symbol för den tortyr han axlade. Emellertid innebär inte detta nödvändigtvis att korset inte kan ha använts på andra sätt än som symbol för människornas synder. Kors i religiös bemärkelse har exempelvis återfunnits vid utgrävningen av Herculaneum, vars öde delades av Pompeii år 79 e. Kr.

Arkeologi kan fylla teologiska tomrum och är ett högst kontroversiellt ämne. Jacobovici kände till utgrävningen i Dominus Flevit som fick avbrytas då man ansett sig hittat Jesus judisk-kristna följeslagare, ebioniterna, något som skulle kunna orsaka motsättningar mellan kristendomen och judendomen. Fyndet av St Petrus, vars egentliga namn var Shimon bar Jonah, i Dominus Flevit, visar oviljan hos människor att se sanningen som den faktiskt är. Petrus är, enligt sägnen, begravd under Peterskyrkan i Rom - trots avsaknad av arkeologiska fynd - och bör därför inte hittas någon annanstans. Att göra viktiga fynd som arkeolog verkar inte ha någon betydelse om inte fyndet hittas på den förväntade platsen. Med tanke på det känsliga ämnet spekulerade Jacobovici och Pellegrino eftertänksamt i huruvida resultatet av deras efterforskningar i Talpiotgraven skulle skapa konflikter. Det skulle innebära en stor risk att med DNA-test och andra undersökningar och jämförelser på Lakehead DNA Laboratory försöka påvisa Talpiotgravens tillförlitlighet. De beslöt sig ändå att genomföra testerna. Om resultatet var positivt och Jesus benfragment följaktligen visade sig vara äkta fanns det ändå ingenting som tydde på att återuppståndelsen, i spirituell bemärkelse, var ett falsarium. Teorin om en spirituell återuppståndelse existerade redan under första århundradet; St Paul skrev under tiden för Nya Testamentet ett brev i vilket han hävdade att Kristus återuppståndelse var just det - enbart spirituell.

Efter statistiska analyser och undersökningar som kastat nytt ljus över graven ifrågasatte filmskaparen och dokumentärfilmaren James Cameron, som var inblandad i projektet, anledningen till att alltsammans ignorerades 1980, och misstänkte en dold agenda. För första gången på två tusen år får allmänheten ta del av häpnadsväckande religiösa hemligheter. Inte bara den slutgiltiga viloplatsen avslöjas, utan även stora bibliska mysterier gällande Jesus familj, "den älskade lärjungen", symboler med till synes irrelevanta samband med Tempelriddarorden, och den evigt mystiska Maria Magdalenas betydelse.

Betyg 8/10