Källkritik by Torsten Thurén

Thurén, a senior lecturer in journalism, discusses sources in media and what to consider when valuing information. Real or not real, reliable or unreliable, unbiased or biased, independent or dependent? Other things to consider are how to select information and how to determine level of reason. There's an interesting part about the need to question oneself as well - one's own interpretation and prejudices.

It's clear this is not one of these academic books that people forget having read instantly. To illustrate the impact of sources, Thurén uses real life examples like the disappearance of the heroic Raoul Wallenberg during the second world war, the murder of the Swedish prime minister in the 80's, Olof Palme, and other murders. This brings a authentic perspective to the book that also serves as confirmation of the importance the author applies to sources.

It's difficult to decide whether sources are affected by other people, the environment or the conventions of society and whether the questions asked are open or closed, leading the sources to truthful or false statements. Another thing to consider is how much time that has passed since the actual event. A person's memory tends to be more reliable just after something happens than years later, but at the same time the memory might be blocked because of chock. At the other hand, even though the memory gets worse in the beginning, the deterioration slows down after some time and it doesn't matter if the person is interviewed one year or five years later. Furthermore, people remember what they are interested in, whatever time has passed. These facts really emphasize the complicated world of journalism.

The book does digress sometimes, but it's important issues that needs reflexion.

Reportage: Att få fakta att dansa by Anders Sundelin

Anders Sundelin, a swedish journalist, discusses journalism and commentaries, terms like ”new journalism”, how to find the story and how best to succeed as a journalist. It’s essential not to preach, to be able to follow the ”show, don’t tell”-principle, and know what the phrase ”off the record” really means. A reporter should keep to the truth, but at the same time he chooses, simplifies, rearranges, connects events, fantasises, works with a limited field of vision, misunderstands and affects. Of course, the truth is relative, but perhaps journalists should ask themselves what their profession is all about, keep to the truth, even if the story is somewhat dull.

The book feels a little repetitive and jumps between many people, but otherwise it's interesting. The reader follows Sundelin on a journey through time - to a lot of different journalists and authors and their writing style, thoughts about writing and the reason for writing. Among them Truman Capote, Harper Lee, Fyodor Dostoevsky, Günter Wallraff, Hanna Krall, Nuruddin Farah, V. S. Naipaul, Kevin Kerrane, Ben Yagoda, Dieter Strand, Amira Hass, John Mcphee, Leon Dash, Michael Herr, Jane Kramer, Vasilij Grossman, Carl von Linné, Sebastian Junger, Alexander von Humboldt, Wilfred Thesiger, Ryszard Kapuscinski, Gitta Sereny and more.

It's interesting to learn about famous authors thoughts and mottos. Little do people know that George Orwell hated metaphores and parables that are used commonly in print. Or that Svetlana Aleksijevitj sometimes makes things up to increase the suspense. Or that Ernest Hemingway thought that you should only read dead authors:
”De flesta levande författare existerar inte. Deras ryktbarhet skapas av kritiker som alltid behöver ett säsongsgeni, någon som de förstår helt och hållet och kan bedöma utan risk, men när de här fabricerade genierna är döda så kommer de inte att existera” - Eernest Hemingway, p. 232. 
My own translation: ”Most of the living authors don't exist. Their eminence are created by critics that always need a season genius, someone they understand completely and can criticize without risk, but when these fabricated geniuses are dead they won’t exist.”

Sundelin also discusses the writingprocess. Hemingway used to finish for the day when he had the most fun, to make his subconscious work during the night. Richard Ben Cramer wrote 1000 words a day before he let himself leave his chair. Jonathan Harr thinks that ”writing is always torture”. Isaak Babel claims that he got cardiac convulsions when he didn’t manage to complete a sentence, and describes the feeling as being forced to dig up Mount Everest by himself, with a pick and spade. Claes Hylinger views time as the only way to distance himself from his text, and be able to see the flaws. If a tight deadline, he even tries to trick himself into believing that he finds a text in his desk drawer, to manage to view the text as new and discover the faults. Svetlana Aleksijevitj uses a tape recorder during interviews to keep the person’s tone, and calls the polishing of the text ”the refining process”. What is inspiring about writing commentaries, then? Svetlana talks about her book "Voices from Chernobyl":
”Denna kvinnas känslor kan mäta sig med de känslor som finns hos Shakespeare. En helt vanlig kvinna, som livnär sig på att baka kakor, bär på samma sorts känslor som vi hittar i världslitteraturen. Det fascinerar mig.” - Svetlana Aleksijevitj, p. 178. 
My own translation: "This woman’s feelings is equal to the feelings by Shakespeare. A completely ordinary woman, who earns her money by baking cookies, is carrying the same kind of emotions that we find in the world literature. That fascinates me.”

Another topic is the journalism of today. Sundelin claims that eighty percent of the online news 2007 in Sweden originated from paper magazines. The reports and commentaries are shorter nowadays and future online news will, according to Sundelin, be short as today, but paper magazines will be more customized and luxurious to keep readers.

Journalism is really important for understanding, questioning and democracy. But it looks like the traditional journalism is beyond rescue.
”Litteratur är språk, laddat med mening” - Ezra Pound, p. 236. 
My own translation: ”Literature is language, charged with meaning”.

Avundsjuka och girighet fördärvar Emond Dantès och skapar en hämndlysten, oresonlig Greve

The Count of Monte Cristo av Alexandre Dumas

Den nästan femtonhundra sidor långa storyn utspelar sig mellan 1814 och 1838 i kölvattnet av franska revolutionen. Ludvig XVIII innehar tronen men rykten viskar om en planerad återerövring av Napoleon som vid tiden befinner sig på Saint Helena. Bonapartistanhängare är utstötta men finns fortfarande i folkmassorna och utgör största hotet mot kungamakten. Detta kommer tre gamla vänner väl till pass. Handelssjömannen Edmond Dantès blir falskt anklagad för att konspirera med Napoleon och arresteras mitt i förberedelserna för sitt eget bröllop med sin tilltänkta Mercedes. Han nekas rättegång och skickas till fängelset If, där han tillbringar fjorton år av despera

tion och förtvivlan.

Vid ett tillfälle får Edmond, av en ren tillfällighet, möjlighet att rymma från If. Han kommer för alltid stå i skuld till sin vän under fängelsetiden, Abbè Faria, som gjort honom till en intelligent man, en rik man, men framför allt en fri man. Dantès använder sig av sin nyförvärvade kunskap och förmögenhet och bestämmer sig för att söka upp de skyldiga.

Dantès strategiskt uppbyggda karaktär Greven av Monte Cristo är en viktig del i hans hämndlystna plan att infiltrera de högre kretsarna i samhället, där hans före detta vänner befinner sig. Han använder sig av olika identiteter såsom Lord Wilmore, Simbad the sailor och Abbè Busoni beroende på vilken situation han befinner sig i. Detta ger honom en bra inblick i den högre samhällsklassen. De övriga karaktärerna är mycket väl utformade och Dumas ser till att läsaren hinner bekanta sig väl med samtliga innan de kommer till användning i händelseförloppet. De som gör starkast intryck är den intelligenta Abbè Faria, den godhjärtade Valentine de Villefort, den fritänkande Eugénie Danglars och den tappra Maximillian Morrell. Naturligtvis är Dantès tilltänkta fru Mercedes en fascinerande kvinna och det ofrånkomliga mötet dem emellan är minnesvärt.

Författaren skildrar känslor som avundsjuka, missunnsamhet, girighet och väl efterlängtad hämnd med brilliant begåvning. Dumas åsikter lyser igenom och den politiska vinklingen går inte obemärkt förbi då alla Bonapartist-sympatisörer framställs som ödmjuka och moraliska, medan royalisterna står för trångsynthet och förutfattade meningar. Det är dock ingenting som påverkar händelseförloppet alltför mycket. Dumas har fångat sin tids samhällsskikt och värderingar och med detta som bakgrund ger han sina karaktärer liv.

The Count of Monte Cristo är mer än bara fiction. En man vid namn Jacques Peuchet blev 1807 anklagad för att vara engelsk spion och fängslad i sju år varefter han genomförde sin hämnd. Det faktum att Dumas baserat sin roman på en verklig händelse framstår inte som någon stor överaskning utan bekräftar bara den trovärdiga storyn. The Count of Monte Cristo är efter tvåhundra år fortfarande en klassiker och ett äventyr av största kvalitét.

Betyg 9/10

Möte med det okända i en klassisk spökhistoria

The woman in black av Susan Hill

En ung jurist, Arthur Kipps, blir ombedd att undersöka en ensamstående äldre kvinnas dödsbo i den lilla staden Crythin Gifford. Huset är ensligt beläget och skiljs från omvärlden varje natt av tidvattnet. Arthur bestämmer sig för att stanna i det ödsliga huset ett par dagar för att ordna med papper, men när tidvattnet åter kommer krypande och isolerar honom från omvärlden inser Arthur att någonting skrämmande vilar över platsen och han tvingas ensam möta det okända.

The woman in black är en klassisk spökhistoria som publicerades 1983 av författaren Susan Hill. Handlingen utspelar sig på 1800-talet och påminner om dåtidens gotiska romaner, med den typiska tjocka dimman och det engelska landskapet.

Romanen är rik på det mesta och lyckas förmedla en påtaglig känsla av obehag trots sin blygsamma volym på 160 sidor. Det är tråkigt att behöva lämna det spännande händelseförloppet så snart. Det går åt ett antal sidor till att bygga upp stämningen och de spännande kapitlen i det hemlighetsfulla huset är alldeles för få.

Susan Hill lyckas beskriva det okända som är så skrämmande och ger kalla kårar längs ryggraden. Det är de där specifika detaljerna som ger mening åt helheten, samtidigt som lagom mycket lämnas åt fantasin.

Betyg 8/10

Mörkläggning av arkeologiska fynd som motbevisar Darwins evolutionsteori

Forbidden archeology: The hidden history of the human race av Michael A. Cremo & Richard L. Thompson

Forbidden archeology är en kontroversiell samling arkeologiska fynd som ignorerats eftersom de motsäger dagens uppfattning om evolutionen. De flesta har varit föremål för spekulationer av orädda arkeologer men hastigt förkastats av den stora massan och fallit i glömska. Kontentan är en orättvis behandling av historiska fynd och en vägran att acceptera dessa. De arkeologiska fynden indikerar en uppenbart bristfällig kunskap om vår evolution. Darwins evolutionsteori motbevisas och fynden som tiden begravt granskas i dagens ljus.

I rapporter av forskare som Desnoyers, de Quatrefages, Ramorino, Calvert, Capellini, Ferretti, Fisher med flera, anges fynd av tjugofem miljoner år gamla ben av däggdjur, funna med hack och skåror som tillkommit under människans jakt på föda. Stenverktyg som använts i samband med detta har också påträffats. Florentino Ameghinos fynd av brända benrester, bitar av bränd jord, Tierra Cocida, samt biprodukter av smält järn tyder på en tidig förekomst av smältugnar i Argentina. Även Sverige bidrar till samlingen i form av John Nihlens liknande fynd från förhistorisk tid. Ameghino går ännu längre och hävdar att hans fynd är tillräckliga bevis för att människans vagga är Sydamerika, inte Afrika. Ameghinos teori har en del brister men väcker ändå en tankeställare angående vår evolution. Bevisen är varken mer eller mindre tillförlitliga än de västerländska forskare som ansåg att vi härrör från Afrika, som av ett sammanträffande just då råkade vara koloniserat av Storbritannien.

Arkeologer accepterar ofta endast det som deras nuvarande teori bekräftar. Under 1800-talet gjordes många fynd som inte betraktades som avvikande på grund av den tidens teori - att människan existerat under Miocene, för tjugofem miljoner år sedan. När Darwins "The origin of species" utkom 1859 blev evolutionsteorin allmän kännedom och den enda accepterade uppfattningen. De som, mot förmodan, föreslog att den tidiga människan, Homo sapiens sapiens, existerade tidigare än för 200 000 år sedan eller att civilisationen uppstod före 8000 f. Kr, blev föraktade. Därmed var upptäckten av den primitiva 800 000 år gamla Pithecanthropus, känd som javamannen, ett lägligt sammanträffande och blev det efterlängtade beviset på Darwinism - den saknade länken, vår övergång från apsläktet. Ingen bekymrade sig om att granska tillförlitligheten närmare. Faktum är att den enda egentliga indikationen på Javamannens roll som den saknade länken var utseendet på en lårbensfossil som hittats 45 meter från det apliknande kraniet. Dessutom var det omtalade kraniet från Castenedolo, funnet bara några år tidigare, daterat till 3-4 miljoner år och fullt mänskligt.

De mest häpnadsväckande fynden av begravda fossiler och eoliths, stenverktyg, indikerar en mänsklig existens redan under Karbon, 320 miljoner år tillbaka. En mänsklig förekomst långt innan Mesozoikum innebär att våra förfäder funnits långt innan dinosauriernas tid.

Problemet med arkeologi är den procentuella felmarginal som alltid finns vid utgrävningar. Den fungerar som ett redskap för kritiker som De Mortillet när det gäller ett avslöjande med stora proportioner. Många forskare utför så kallade demolition jobs vilket innebär att de attackerar ovälkommet och motsägelsefullt material. Man kan fråga sig varför en del forskare och antropologer är så övertygade om sin egen uppfattning om evolutionens händelseförlopp att de är beredda att blunda för eventuella bevis. Bevisen kan dock aldrig framstå som helt tillförlitliga men avvikande fynd borde undersökas på samma sätt som andra, accepterade föremål. Att förkasta nya teorier är ett typiskt mänskligt beteende som går att återfinna i de flesta ämnesområden. Nya rön innebär att forskare inom det specifika området måste ifrågasätta sin egen teori, och därmed sin egen kompetens - vilket naturligtvis strider mot deras natur. Istället för att välkomna kunskap fortsätter de i gamla spår och den nya, utmanande teorin blir en bland många kunskapskällor som får förlorade.

Forbidden archeology erbjuder en unik inblick i ett främmande förflutet, fullt av avslöjande som kastar nytt ljus över evolutionen.

Betyg 8,5/10

Katolsk präst offrar sin själ i sin strävan efter utopi

The Priest's Graveyard av Ted Dekker

Dannys öde visar sig redan som femtonåring när hans familj brutalt dödas av soldater i ett krigsdrabbat Bosnien, på grund av deras katolska religion. Dannys värld rasar samman men ur askan reser sig en beslutsam man. Hans själ dör i Bosnien men han återuppstår som Fader Hansen, en präst som, i Guds namn, befriar mänskligheten från plågoandar i strävan efter sin utopi. En frälsare som tar lagen i egna händer och avlägsnar jordens avskum, till ett högt pris.


Danny radar upp personer han anser vara skyldiga inför Gud och tillämpar sedan det straff han anser passande. Det som väcker sympati för en man vars handlingar är så horribla är att han erbjuder sina offer en chans till ånger, bot och bättring. Han ger dem ett val; erkänn och ångra dig - eller bli dömd! Han ser sig som Guds domare på jorden och för varje hot han eliminerar räddar han världen från maktmissbruk, misshandel eller ofrivillig prostitution. Den värsta sortens människa, enligt honom, är den skenhelige hycklaren som inte tar ansvar för sina handlingar och därmed skadar sin omgivning. Danny använder en slags konsekventialistisk etiklära, en utilitarism, och försök tillämpa ett objektivt perspektiv inför sina beslutsfattanden.

Uppfattningen beträffande hans nästa måltavla delas av Renee Gilmore, en kvinna som för sitt eget krig mot den man som bär ansvaret till hennes makes död. Renees demoner fyller henne med starka känslor och oförutsägbara handlingar. I en värld där lagen ofta står i vägen för moralisk rättvisa kompletterar de varandra. Renee blir en farlig allierad och med tiden betydande för Dannys ställningstaganden. Danny blir den som slipar en ung kvinna till krigare.

Många av de egenskaper som karaktäriserar Renee är svåra att förstå och stundtals verkar hon ta idiotiska, förhastade beslut. Med efter flera år av droger, svek och misshandel i bagaget har hennes överlevnadsinstinkter tagit över och suddat ut hennes verklighetsuppfattning. Renee är en tragisk karaktär som inte har förtroende för någon och inte heller vinner läsarens tillit.

Danny besitter en intressan psykologisk karaktär och vinner läsarens sympati såväl som förfäran. Hans relation till Renee är viktig och speglar hans djupa, empatiska sida samt underlättar för läsaren att identifiera sig. Den mörka sidan kommer fram vid andra tillfällen och påminner om den massgrav han har på sitt samvete. Danny hedrar sin katolska familj genom det yrke han väljer och kompletterar det med sitt själsliga uppdrag. Han vägrar låta Bosniens döda soldater hemsöka och begränsa honom. The Priest's Graveyard skiljer sig från andra böcker med en inblick i människans innersta psyke och de tragiska konsekvenser krig och förlust kan medföra, långt efter de inträffat. Frånvaron av stereotyper är uppfriskande och temat leder tankarna till Dostoevskys Crime and Punishment. Danny är under femton år övertygad om att hans utopi är moraliskt rättfärdigad men kommer så småningom till insikt om att människan är en subjektiv varelse. Sakta börjar han ifrågasätta sin filosofi och huruvida hans korståg skiljer sig från det som tog hans familj ifrån honom. Kanske är hans tur att stå till svars inför Gud och bekänna sina synder i väntan på dom?

Betyg 8/10

Mordmysterium med övernaturliga inslag

The restorer av Amanda Stevens

Arkeologen Amelia Gray spenderar sin tid med att renovera kyrkogårdar, vilket det finns en ovanlig förklaring till. Hon besitter en alldeles speciell förmåga som hon ärvt av sin far. Hon ser spöken. Enligt reglerna är det viktigt att undvika att avslöja hemligheten eftersom många spöken är djupt olyckliga och kan ta till desperata handlingar för att få sin vilja igenom. När så en död kropp hittas på en kyrkogård i Charleston blir Amelia motvilligt indragen. Genom att bidra med sin kunskap inom gravsymbolik försöker hon tillsammans med kriminalaren John Devlin lösa mysteriet. Problemet är att Devlin hemsöks av två spöken och till sin förskräckelse märker Amelia att ett av dem ser henne rakt i ögonen.

The Restorer är en välkommen roman i sin genre, en vacker spökhistoria som influerar istället för dominerar händelseförloppet. De paranormala inslagen skapar rysningar och mystik men riskerar aldrig att ta över. Stevens använder skildringar som stundtals påminner om viktoriansk litteratur, något som inte är en tillfällighet. Författaren Charlotte Brontë har onekligen varit en stor inspirationskälla och nämns flera gånger i texten. Det är tydligt att Stevens försöker införliva gotiska drag men trots ett relativt uttrycksfullt språk kommer hon inte i närheten av någon av de gotiska litteraturverken. Andra brister är den slarvigt utformade dialogen, karaktärernas tendenser att upprepa sig och Amelias alldeles för ambivalenta personlighet som dessutom ofta saknar förklarande omständigheter.

Attraktionen mellan Amelia och Devlin känns konstlad. Amelias känslor, upprepade i oändlighet, är inte övertygande eftersom de få tillfällen de träffas sällan sker på tu man hand. Chansen att utveckla äkta känslor är liten. Devlin har dessutom ett ignorant och distanserat förhållningssätt som överskuggar de eventuella karismatiska tilldragande personlighetsdragen. Det finns inga tecken på Devlins dragning till Amelia förutom Stevens antydningar. Det verkar handla mer om enbart fysisk attraktion, från båda sidor, än kärlek - vilket är synd för två så ensamma själar.

Författarens bedrift, å andra sidan, är mordmysteriet som är otäckt och inlevelsefullt beskrivet, speciellt när Amelias mod överstiger hennes intelligens och hon beger sig ut på farlig mark. Stevens har lyckats med huvudprotagonistens växlande mellan förebådande, fruktan och bedrövelse, men inte på bekostnad av en djärv personlighet. Det krävs någonting extra för att påverka den inte så lättskrämda Amelia och Stevens använder sig av en skoningslös mördare och en kuslig miljö. The Restorer är full av atmosfäriska beskrivningar av gåtfulla kyrkogårdar, spöklika gravstenar och mörka tunnlar.

Betyg 6/10