Michael Nyqvist har länge varit verksam framför kameran, iklädd diverse rollkaraktärer med fiktiva personligheter. I När barnet lagt sig gestaltar han sig själv, beskriver scener ur sitt eget liv och utelämnar varken positiva eller negativa minnen utan skildrar verkligheten från livets olika perspektiv.
Skådespelaren beskriver på ett självdistanserat sätt barndomens ständiga strävan efter uppmärksamhet, bekräftelse och identitet, någonting som inte försvinner i vuxen ålder utan bara existerar i förnyad, osynligare form. Upplägget av minnen som inte alltid följer i kronologisk ordning är ytterst relevant eftersom dåtid och nutid är ständigt sammanflätade och påverkar varandra.När barnet lagt sig saknar krusiduller eller försök till invecklade, förföriska uttryck. Nyqvists självironiska och näst intill komiska berättarstil har en underton av allvar när han skildrar livsperspektivet som ung vuxen, i dess oskuldsfullhet och naivitet. Boken kretsar mycket kring det faktum att han är adopterad och det grundläggande temat är följdaktligen den osäkerhet det innebär att inte veta vem man är eller var man hör hemma. Teatern blir för honom en chans till identitetssökande men när hans dotter föds inser han vikten av att möta sitt förflutna. Att kunna se bakåt för att kunna se framåt. Så börjar sökandet efter hans rötter, någonting som kommer skaka om hans livs grundvalar eftersom ”... verkligheten inte har några handtag man kan hålla sig i, inga garantier”.
Det finns en röd tråd genom berättelsen. Det disträliknande sätt som karaktäriserar Nyqvist, försjunken i en slags filosofisk melankoli. Den analyserande förmågan som utan tvivel underlättat hans framgång på scenen. Den ärlighet med vilken har ogenerat vågar vara självkritisk. Michael Nyqvists röst ljuder nästan hörbart genom texten och ingenting i hans berättelse känns det minsta konstlat. Tvärtom skapar de personliga minnena ett djup och en egendomlig känsla av bekantskap.
Betyg 8/10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar