Jane Eyre gavs ut 1847 av Currer Bell och väckte stor uppmärksamhet i litterära kretsar. Snart uppdagades dock att Currer Bell i själva verket var en manlig pseudonym för en kvinnlig författare i trettioårsåldern vid namn Charlotte Brontë. Berättelsen om den föräldralösa Jane, som växer upp med förtryck och ensamhet och i sitt vuxna liv möter de viktorianska sedvänjorna, anses vara en av 1800-talets mest inflytelserika klassiker.
Jane är en besynnerlig protagonist som vägrar acceptera diskriminering och orättvisor, någonting hon ständigt omges av. Ur ett feministiskt perspektiv är Jane Eyre mycket betydande för litteraturhistorien. Det viktorianska samhällets konservativa synsätt på kvinnan som underställd mannen i både ekonomiska och sociala sammanhang, gav lite utrymme för kvinnligt fritänkande och ifrågasättande, varvid kreativitet och utveckling utanför de ”kvinnliga” egenskaperna dämpades. Läsaren får följa den föräldralösa flickan genom en uppväxt i fattigdom och förtryck till ett vuxenliv med hämmande sociala, ekonomiska och religiösa riktlinjer. Brontës uppfattning om kvinnans beroendeställning till mannen är uppenbar och följaktligen också hennes budskap; att som kvinna obevekligt bryta sig loss från de viktorianska sedvänjornas mentala fängelse och inta andra roller än den förväntade.
Eftersom Brontë föregick sin tid, genom att slå ett slag för den oberoende kvinnan som värnar om sina rättigheter, känns Jane Eyre på många sätt relevant och relativt modern. Stora likheter går att finna med Emily Brontës Wuthering Heights, men skillnaden är att Catherine bryter kraftigt mot de nämnda riktlinjerna med de konsekvenser det innebär. Charlotte Brontë låter Jane vara mer plikttrogen och taktisk, ständigt strävande efter uppskattning från sin omgivning – ett resultat av hennes kärlekslösa uppväxt – och hon slits sålunda mellan pliktskyldighet och frigörelse, av varandra motsatta begrepp. Hennes strävan efter självständighet innebär därmed ett personligt lidande och medför stora uppoffringar.
”Gentle reader, may you never feel what I then felt! May your eyes never shed such stormy, scalding, heart-wrung tears as poured from mine. May you never appeal to Heaven in prayers so hopeless and so agonised as in that hour left my lips; for never may you, like me, dread to be the instrument of evil to what you wholly love”Janes bakgrund förklarar mer än väl hennes känslor för sin arbetsgivare, den outgrundlige Mr Rochester, en man av komplex natur, en byronisk hjälte med åtskilliga defekter – men utan den svarta själ som Wuthering Heights Heathcliffe besitter. De dominanta och aningen oförskämda drag som karaktäriserar Rochester är förståeliga med tanke på hans förflutna och väcker både sympati och medlidande, åtminstone under första halvan av boken. Janes komplicerade förhållande till sin förmögne arbetsgivare beror på att hon sätts i just den position av maktlöset och beroendeställning som hon vill undvika. Någonting som emellertid är värt att framhålla är att Rochester, om än inte i samma utsträckning som Jane, avviker från den roll som är tilldelad honom.
En byronisk hjälte är emellertid ingenting utan ett gotiskt tema. Brontë skildrar livet på Thornfield Hall i sann gotisk anda, en populär genre bland dåtidens författare, för att på ett uttrycksfullt sätt gestalta känslor och relationer mellan karaktärerna. Självklart finns också en mörk hemlighet som vänder upp och ner på tillvaron för karaktärerna. Jane Eyre är skönlitteratur när den är som bäst; välskriven, djup, meningsfull och inspirerande, och förblir ett av litteraturhistoriens mest inflytelserika mästerverk.
Betyg 10/10
