Förbjuden kärlek har alltid varit ett tacksamt tema i skönlitteraturens värld. Ju mer komplicerad, desto mer fängslande. Det bör också finnas ett pris på karaktärernas villkorslösa kärlek. Hush, hush har således infriat förväntningarna hos sin unga målgrupp av läsare. Huvudkaraktären Nora slits mellan varma och förebådande känslor för den outgrundlige Patch. Patch slits mellan sin affektion för Nora och andra, dolda avsikter. Hush, hush kan betraktas som ett försök till en lightversion av Romeo och Julia - med paranormala inslag, vilket blivit mycket populärt bland unga läsare.
Problemet med Hush, hush är inte händelseförloppet - som stundtals bjuder på spänning och överaskningar - utan karaktärerna. Läsaren upplever världen genom karaktärernas ögon. För att kunna sympatisera med dem krävs en trovärdighet och någon form av kontinuitet inom ramen för vad som karaktäriserar bokens personligheter. Författaren har möjlighet att skapa oförutsägbara karaktärer men gör ett misstag när hon inte följer de specifika riktlinjer hon själv bestämt för sina respektive personligheter. Noras ologiska val känns därmed inte trovärdiga.
Patchs förmåga att plötsligt dyka upp på diverse ställen där Nora befinner sig känns olustigt. Hans ambivalenta beteende liknar i högsta grad en psykopats oberäkneliga mentalitet, men känns efter en stund underhållande - på ett opassande sätt. Man undrar hela tiden hur långt Noras tålamod ska sträcka sig och feministen i en håller tummarna för en konfrontation, men uppenbarligen är hon svagare än vad författaren ger intryck av. Den osäkerhet som karaktäriserar Nora placerar henne i underläge och den respektlösa attityd Patch besitter riskerar att skapa missnöje hos läsaren. Man väntar hela tiden på förklaringen till Patchs beteende, som tyvärr uteblir. Ett sådant beteende bör kunnas rättfärdigas på något sätt, eller åtminstone förklaras. Det värsta är Noras ständiga trånande efter Patch, trots en psykisk misshandel. Det känns ologiskt, konstlat och odynamiskt. Om detta var författarens avsikt är Hush, hush en succé. Den är dock troligtvis menad att vara av det seriösa slaget, vilket gör att den parodiartade undertonen känns som ett misslyckande. Om det funnits dynamik i relationen mellan Nora och Patch skulle den senares uppblåsta självförtroende och stalkertendenser med rätta kunna betraktas som humoristiska och framförallt mindre upprörande, vilket skulle vara fördelaktigt.
De klichéartade, endimensionella manliga karaktärer som gjorde intåg i samband med Stephenie Meyers debut är ett mysterium. Är unga, kvinnliga läsare trötta på dagens strävan efter jämställdhet? Kan den moderna ungdomslitteraturen fungera som en frizon - ett försök att betona de gamla, "trygga" könsrollerna? Författare är fria att framställa karaktärer hur de vill, men när de sistnämnda inte förses med djup lyckas de heller inte vara övertygande. Någon som däremot förstår den hårfina linje på vilken karaktärer måste balansera för att inte hamna i machofacket är Diana Gabaldon.
Hush, hush har jämförts med Twilight, något som känns onödigt eftersom de flesta av dagens paranormala romaner placerar sig i samma fack. Visst finns det ofrånkomliga paralleller, men Hush, hush saknar mycket av det som gjorde Twilight så framgångsrik. Dessutom har författaren förkastat den förlegade vampyrfranchisen och introducerat ett nytt koncept. Hush, hush har fått blandad kritik men bör betraktas som en bladvändare och inget försök till budskapsförmedling. Den är tillräckligt lättläst för att vara värd sin tid från pärm till pärm.
Betyg 4/10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar